Sambons faster som har levt med cancer länge sa "Cancer är alltid cancer." när hon fick höra talas om min cancer och att den hade väldigt goda prognoser. För ofta så vill jag vifta bort ordet cancer när jag pratar med folk och förminskar det hela och säger "äsch, det är ingen fara...". Men egentligen så är det psykiska kring det hela mycket jobbigare än det kroppsliga och det kanske beror på ordet "cancer"?
Det känns som om jag håller på och skapar en ny självbild. För jag har alltid sett mig själv som en frisk person (förutom när jag har varit gravid). Men nu helt plötsligt så är jag inte frisk. Jag måste äta medicin varje dag i resten av mitt liv. Jag är inte hel längre. En del av mig fattas. Känns konstigt.
En kompis till mig sa att jag måste få sörja förlusten av min sköldkörtel. Det kanske är så?
Det känns som om jag håller på och skapar en ny självbild. För jag har alltid sett mig själv som en frisk person (förutom när jag har varit gravid). Men nu helt plötsligt så är jag inte frisk. Jag måste äta medicin varje dag i resten av mitt liv. Jag är inte hel längre. En del av mig fattas. Känns konstigt.
En kompis till mig sa att jag måste få sörja förlusten av min sköldkörtel. Det kanske är så?