Jag funderar då och då på syftet med vår tids "dokusåpor" som nu har gått till att frossa i andras olycka. Det är folk som har råkat ut för hemskheter på alla möjliga sätt och detta sitter vi och gottar oss i på bästa sändningstid. Ibland får jag nästan ont i magen av programmen och tycker hemskt synd om människorna.
Eller ska man se det som avskräckande exempel och försöka lära sig något från programmen? Som när jag ser på Lyxfällan och hör talas om mamman som handlade barnkläder för 10500 kronor på mindre än 2 veckor så känner jag lite grann att "oj, det skulle jag nästan kunna göra också!" och spärren inom mig blir lite starkare att inte göra så.
Men ändå känns det som att dessa program mestadels är av ondo... Det känns som om produktionsbolagen bara utnyttjar människor i utsatta positioner och oftast bara ger falska förhoppningar. Eller hur känner ni?