Häromdagen så hittade jag en diskussionstråd på ett familjeforum som handlade om en mamma som jobbade 12-timmars pass och hon undrade hur hon skulle göra för att förfalska jobbschemat som hon måste lämna in till förskolan. Hon kände att hon behövde en dag i veckan att vila upp sig.
Här i Stockholm behöver vi inte lämna in något jobbschema utan vi meddelar bara hur mycket barnen ska vara på förskolan. Ingen kollar om vi verkligen jobbar eller har semester eller whatever. Det tycker jag är befriande och då känns det verkligen som att förskolan är till för barnens skull. Att barnen får ut något av den pedagogiska verksamheten som förskolan har.
Men så fort någon berättar att dom vill eller har haft barn på förskolan utan att dom har jobbat så kommer frågan "Varför skaffar du barn om du inte vill umgås med dom?". Men om man resonerar så så skulle det vara "fel" att ha barnvakt, jobba, lämna barnen med den andra föräldern eller varför ska barnen gå i skolan överhuvudtaget....?
Men jag håller med om att barn behöver kvantitetstid med föräldern, även om man pratar om kvalitetstid så tror jag faktiskt inte riktigt på det. Jag tror att barn tycker att det är viktigare att man har umgåtts mycket och gjort många olika saker än att man kanske åkte till Skansen ett par timmar en eftermiddag och det var allt man gjorde den veckan (vilket vi vuxna skulle kalla kvalitetstid), resten av tiden var man på jobbet eller halvt-frånvarande framför datorn. Nej, då tror jag faktiskt att barnen uppskattar mer att man har lagat mat tillsammans, läst böcker och byggt med lego under flera timmar varje dag under veckan istället.
Men jag tycker att vi måste sluta jämföra oss med varandra. Föräldraskap är ingen tävling. Vi måste lita på att alla vill vara den bästa föräldern dom bara kan. Ibland innebär det att dom behöver vila en eftermiddag i veckan och ibland saknar dom barnen och hämtar dom en timme tidigare när dom kan. Så gör jag i allafall! Hur tänker ni?