Jag har många gånger tänkt på att när jag var liten så var det rätt så ofta små barn som var ute och sprang på innergårdar, mellan lägenhetshus, själva. Nuförtiden så vaktar föräldrar över småbarn som hökar och även fast vi har en innergård så vågar jag inte släppa ut Zack eller Leah där själva. Kommer nog dröja ett tag tills jag vågar det.
Men Zack har på sistonde verkligen visat att han vill göra saker "på egen hand". Han har sagt att han kan gå till lekparken själv, för han vet vägen och han skulle inte alls gå vilse. Sen så vill han ibland åka hiss själv och att jag ska ta hissen senare, efter honom. Eller att han ska gå en liten omväg och vi möts en liten bit längre bort. Allt detta gör mig alltid lite nervös. Jag tänker hemska tankar om allt som kan hända honom, men jag förstår också att han börjar bli stor nu och vill frigöra sig lite grann.
Men det verkar inte som om det bara är jag som är hönsig av mig och vakar över barnen. Det verkar vara normen i dagens samhälle. 1981 så tog sig nästan alla 7-9-åringar själv till skolan men nu är det färre än hälften!! Vilken drastisk förändring och jag kan inte låta bli att undra varför?? Det är ju inte så att kidnappningarna har ökat eller liknande (just detta med kidnappningar gjorde att jag aldrig fick gå ensam till skolan i USA, för där är det ju vanligare än här).Är det att vi föräldrar curlar våra barn mer än förut? Att vi inte tror att barnen klarar av att ta sig till skolan själva? Vad tror ni?
P.S. Jag läste en sån rolig tweet förut som handlade om att när våra barn är med i OS så kommer vi föräldrar springa loppen åt dom och sen dela ut medaljer till ALLA. Haha... så kanske det blir ;)