Är allt som vanligt igen?

Jag sitter här på jobbet och det känns så konstigt att återgå till en vardag efter gårdagen. Men när man har barn så blir man lite grann tvingad också att fortsätta som vanligt med allt. Att gå och handla mat, laga middag och natta... precis som vanligt...

Men jag minns att jag kände likadant när jag genomgick allt det där med min cancer. Jag förstod inte hur alla andra kunde fortsätta sina liv som vanligt medan mitt liv rasade ihop. Jag ville nästan skrika åt folk som klev på bussen och åkte till sina jobb som om inget hade hänt, men för dom så hade förstås inget hänt. Men det är en konstig känsla när man själv upplever att nästan allt stannar upp och att det nästan är fysiskt omöjligt att fortsätta som vanligt medan världen omkring en fortsätter att snurra.

Men så kändes det igår också. När jag hämtade Zack på förskolan och alla gick förbi oss som om inget hade hänt. Som om inte denna underbara person hade tagit sina sista andetag tidigt samma morgon. Visste dom inte det? Visste dom inte att världen har förändrats?

Men när andra tittar på mig så kanske dom tänker likadant. Att jag fortsätter som vanligt, även fast något hemskt har hänt i deras liv....