Förra helgen så fick vi veta att några av våra vänner ska separera. Det känns alltid tråkigt att höra och det är andra paret inom vår bekantskapskrets som den senaste månaden har berättat att dom ska separera. Båda paren har barn också.
Men jag förstår dom. Det är tufft att ha småbarn, det tär verkligen på förhållandet och ibland händer saker som är oförlåtliga.
Mina föräldrar skilde sig när jag var 9 år gammal och det kändes väldigt jobbigt. Men i samma veva så tog min mamma med mig till ett helt nytt land och jag hamnade på andra sidan jordklotet från min pappa. Jag kommer ihåg saknaden och hur vi skrev långa långa brev till varandra. Han skickade paket och kort så ofta han bara kunde. Ett par år senare flyttade han hit, men det tog ännu flera år att reparera skadan i vårt förhållande.
För en pappa på andra sidan jordklotet kan inte vara en närvarande pappa och ändå finns det många pappor (och mammor) som bor jättenära sina barn och ändå inte är närvarande.
Jag har känt en oerhörd ilska mot min mamma att hon berövade mig min pappa under många års tid. Nu så vet jag inte hela historien kring varför min mamma tog med mig hit till Sverige och den kommer jag nog aldrig få veta heller...
Men efter allt som jag har gått igenom så har jag alltid känt att jag aldrig skulle ta barnen ifrån deras pappa om vi skilde oss. Det är så oerhört egoistiskt (om det inte förstås finns goda skäl, som t.ex. att pappan skadar barnen) och jag har hört talas om så många mammor som använder barnen för att "hämnas" mot pappan, vilket gör mig så oerhört ledsen. Hur kan man göra något sådant mot sina egna barn?
↧
Ett skilsmässobarn
↧