Jag har börjat läsa i Fanny Ambjörnssons bok Rosa-den farliga färgen och den är så otroligt bra. Den väcker så mycket tankar (och jag känner lite grann att jag också skulle vilja skriva en genus-bok!).
Men hur kan en färg göra folk så upprörda och väcka så mycket känslor? Men färg är ändå ett instrument för att kommunicera med omgivningen och vis aupp vem jag är eller inte är. Färg påverkar omgivningen och bilden den har av mig. Antropologen Sherry Ortner säger till att färger skapar känslor och engagemang och samtidigt markerar, upprätthåller och utmanar olika former av gränser i samhället (och i fallet med den rosa färgen så är det just gränser inom genus som den utmanar och upprätthåller).
Fanny Ambjörnsson har intervjuat en hel hög med småbarnsföräldrar och deras känslor inför klädvalet. Hon säger att det var ingen som struntade i hur dom klädde sin bebis eller tyckte att det inte spelade så stor roll, utan snarare är kläder en stor del av hur man "presenterar" sin bebis.
Men det är ganska intressant för just färgen rosa var ett känsligt dilemma för både föräldrar med flickor och för föräldrar med pojkar. Föräldrar med flickor ville inte sätta rosa på sina döttrar eftersom färgen förpassar flickor till en gammaldags och förtryckande passivitet. Men föräldrar med pojkar ville inte heller sätta rosa på sina pojkar för att dom ville inte att dom skulle framstå som flickor.
Trots att föräldrarna undvek färgen rosa så märkte Fanny att alla föräldrar ville ändå på något sätt visa att deras barn var en flicka eller pojke men det skulle inte vara på något överdrivet sätt. Detta verkar vara en viktig balansgång, inte för mycket rosa men samtidigt något litet (som t.ex. en blomma eller ett hjärta) som visar att det faktiskt är en flicka (eller pojke).
Tänk att man lägger så mycket energi på att subtilt markera kön, på lagom nivå. Jag blev lite överraskad dock att ingen av föräldrarna med pojkar skulle sätta på sina pojkar rosa, förutom i nödfall (om det inte fanns något annat). Jag har fått känslan av rosa är ganska okej på pojkar men att blått är ännu mer okej på flickor.
Men hur kan en färg göra folk så upprörda och väcka så mycket känslor? Men färg är ändå ett instrument för att kommunicera med omgivningen och vis aupp vem jag är eller inte är. Färg påverkar omgivningen och bilden den har av mig. Antropologen Sherry Ortner säger till att färger skapar känslor och engagemang och samtidigt markerar, upprätthåller och utmanar olika former av gränser i samhället (och i fallet med den rosa färgen så är det just gränser inom genus som den utmanar och upprätthåller).
Fanny Ambjörnsson har intervjuat en hel hög med småbarnsföräldrar och deras känslor inför klädvalet. Hon säger att det var ingen som struntade i hur dom klädde sin bebis eller tyckte att det inte spelade så stor roll, utan snarare är kläder en stor del av hur man "presenterar" sin bebis.
Men det är ganska intressant för just färgen rosa var ett känsligt dilemma för både föräldrar med flickor och för föräldrar med pojkar. Föräldrar med flickor ville inte sätta rosa på sina döttrar eftersom färgen förpassar flickor till en gammaldags och förtryckande passivitet. Men föräldrar med pojkar ville inte heller sätta rosa på sina pojkar för att dom ville inte att dom skulle framstå som flickor.
Trots att föräldrarna undvek färgen rosa så märkte Fanny att alla föräldrar ville ändå på något sätt visa att deras barn var en flicka eller pojke men det skulle inte vara på något överdrivet sätt. Detta verkar vara en viktig balansgång, inte för mycket rosa men samtidigt något litet (som t.ex. en blomma eller ett hjärta) som visar att det faktiskt är en flicka (eller pojke).
Tänk att man lägger så mycket energi på att subtilt markera kön, på lagom nivå. Jag blev lite överraskad dock att ingen av föräldrarna med pojkar skulle sätta på sina pojkar rosa, förutom i nödfall (om det inte fanns något annat). Jag har fått känslan av rosa är ganska okej på pojkar men att blått är ännu mer okej på flickor.
