Igår, för första gången, så frågade en elev om mitt ärr på halsen. Jag svarade att jag hade haft cancer och jag märkte hur eleverna blev chockade och funderade kanske till och med på om det var dumt att fråga. Men jag berättade om min sköldkörtelcancer och vi pratade lite allmänt om cancer och det blev ett riktigt fint samtal om cancer och livet.
Visst så bubblade det upp lite känslor i mig, men det kändes ändå väldigt bra efteråt. Jag tänker inte på cancern varje dag längre, även om jag måste äta medicin varje dag så känns den mer som en del av vardagen (vilket jag aldrig riktigt trodde att den skulle göra).
När jag tänker tillbaka på beskedet, operationen och strålbehandlingen så tycker jag att det allra värsta var ändå rädslan och tankarna i mitt huvudet. Tryggheten som jag hade innan, att kunna tänka "det händer inte mig", har försvunnit och jag oroar mig mycket mer nu för allt hemskt som kan hända. För nu vet jag att det faktiskt KAN hända.
Visst så bubblade det upp lite känslor i mig, men det kändes ändå väldigt bra efteråt. Jag tänker inte på cancern varje dag längre, även om jag måste äta medicin varje dag så känns den mer som en del av vardagen (vilket jag aldrig riktigt trodde att den skulle göra).
När jag tänker tillbaka på beskedet, operationen och strålbehandlingen så tycker jag att det allra värsta var ändå rädslan och tankarna i mitt huvudet. Tryggheten som jag hade innan, att kunna tänka "det händer inte mig", har försvunnit och jag oroar mig mycket mer nu för allt hemskt som kan hända. För nu vet jag att det faktiskt KAN hända.
