För snart 2 år sen, när vi var på visning av Zacks blivande förskola så frågade jag föreståndaren om dom jobbade med genus och om dom hade en heterosexuell norm när dom berättade sagor eller om händelser. Jag tror att hon blev lite chockad av min fråga och kanske inte riktigt förstod vad jag menade.
Jag blev i allafall överlycklig när jag fick kontakt med Sagolik Bokförlag som är det enda bokförlaget som jag har hittat som har barnböcker utan en heterosexuell norm. Det är inte alltid så att prinsessan väljer en prins i slutet av boken och två manliga giraffer kan vara tillsammans.
Jag tycker verkligen att dessa böcker behövs. Det är ett stort hål som gapar tomt annars i en barnboksvärld full med prinsessor som väljer prinsar. Tänk om något av mina barn är homosexuella och sitter och undrar om detta är onormalt eftersom det aldrig syns eller hörs någonstans.
Sagolik Bokförlag har mycket kritik, bland annat för att dom ser det hela ur det vuxnas perspektiv och att barnen inte behöver denna sortens böcker. Men hur många homosexuella är det inte som berättar om hur jobbigt det var att berätta att dom var jsut homosexuella? Så det verkar som om det behövs. Jag har inte tyckt att det har varit jobbigt att berätta för någon att jag är heterosexuell och jag vill att mina barn ska känna acceptans oavsett om dom är hetero/homo/bisexuella.
Är detta då att se det hela ur dom vuxnas perspektiv? Barn kanske inte tänker på kärlek och relationer på samma sätt som vi vuxna men ändå ska i princip alla andra barnböcker och sagor pracka på barnen en heterosexuell norm så det behövs en motvikt. Det verkar som om barnböcker måste följa statistiken, eftersom statistikt sett så är dom flesta heterosexuell så ska barnböckerna visa denna "verklighet", eftersom statistikt sett så finns det fler manliga busschafförer än kvinnliga så ska barnböckerna visa detta...osv osv... men när man kliver på bussen så är chansen rätt så stor att det är en kvinna som kör den men däremot så kanske det har krävs lite extra av henne att känna att hon också kunde bli busschafför, precis som att det nog krävs lite extra att en pojke på förskolan känner att han också kan bli förskolepedagog när han blir stor (jämfört med en flicka på förskolan). Det behövs fler barnböcker som inte bara visar det som statistikt sett är allra vanligast i vårt samhälle, för dom flesta följer inte (och vill inte) statistiken i alla lägen. Vill vi inte ge alla barn samma möjligheter? En pojke samma möjlighet att känna att han kan jobba som förskolepedagog som en flicka? Varför visar vi inte då denna verklighet också?
I en annan blogg så skrivs det: På daghemmet Egalia använder man alltså barn som medel för att uppnå vuxnas ideologiska låtsasmål. Barn kan inte försvara sig, de är helt utlämnade. Hjälp att tidigt indoktrinera barnen till könlösa låtsasvarelser finns bland annat i böcker av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist som också använder barn som medel för ideologiska mål och har en HBT-agenda.
Låtsasmål? För mig så är det ett väldigt viktigt och verkligt mål för mig att visa mina barn flera delar ur verkligheten än det som statistiskt sett är vanligast eller det som förut har varit normen. Jag vill att både Zack och Leah ska känna att dom har lika stora valmöjligheter att båda spela fotboll, köra bil eller bli föräldrar. Ändå är det vanligare att vi ger bilar till pojkar (som om flickor inte ska lära sig att köra bil i framtiden?) och dockor till flickor (och ändå kräver vi senare att killar ska ta lika stort ansvar för barnen i framtiden). När barnen blir vuxna så kommer nästan samma krav att ställas på dom i vårt samhälle men ändå så behandlas dom så olika när dom är små.
↧
Vi måste lära våra barn att dom inte alltid måste följa statistiken!
↧