En vän till mig berättade om att en av hennes vänners barn är odräglig. Riktigt oförskämd, skriker och beter sig allmänt illa. Min vän vet inte vad hon ska göra, för det är ju ganska så känsligt med att kritisera någon annans barn och deras sätt att uppfostra sitt barn. Men samtidigt så orkar hon inte med att umgås med vännen när dennes barn är med.
Jag skulle nog själv ha svårt att ta den kritiken från en vän, om någon sa "Zack är faktiskt oförskämd!" eller liknande så skulle jag ha svårt att släppa det. Alla har sin bild av hur dom vill att deras barn ska vara och så försöker man uppfostra sina barn efter det. Så det blir väldigt personligt om någon kritiserar ens uppfostran.
Men i jobbet (som gymnasielärare) så har jag märkt att många föräldrar vill gärna blunda för sanningen när det kommer till negativa egenskaper hos deras barn. När jag tar upp saker i utvecklingssamtal eller ringer till föräldrar så är det väldigt många som kommer med ursäkter åt sina barn. En gång när jag pratade med en förälder angående att hennes barn hade fuskat på en inlämningsuppgift (hade skrivit av en kompis, så det var väldigt uppenbart) så trodde hon inte alls på det, om det mot förmodan var sant så var det mitt fel som gav eleverna så svåra uppgifter som tvingade hennes barn till att fuska!
Men det är ju bara att se till sig själv... man var väl inte alltid guds bästa barn? Alla barn hittar på dumheter någon gång och då hjälper det inte att man som förälder blundar för det.